Demografiska förändringar

Världens befolkning växer eftersom människor lever längre. Samtidigt har antalet barn som föds planat ut, vilket medför att befolkningstillväxten i världen långsamt avtar. Konsekvensen i de flesta hög- och medelinkomstländer är åldrande befolkningar och en ökande försörjningsbörda, medan många låginkomstländer fortsatt har stora och unga befolkningar.

I Sverige blir vi allt fler, samtidigt som vi blir allt äldre. Med en större andel äldre och en långsamt växande andel i arbetsför ålder innebär det att fler ska försörjas framöver. Befolkningen fortsätter att växa i Helsingborg, främst på grund av inflyttning från andra delar av landet och invandring. Samtidigt är befolkningstillväxten nu betydligt lägre än under toppåren och förväntas fortsätta ligga på en lägre nivå under kommande år.

Långsammare befolkningsökning och lägre födelsetal

Världens befolkning har vuxit snabbt under de senaste årtiondena och dagens 8 miljarder människor väntas öka till nära 10 miljarder fram till 2050. Den största befolkningstillväxten förväntas i Afrika och Asien, med ökningar på upp emot 1 100 miljoner respektive 600 miljoner invånare. Under samma tidsperiod väntas befolkningen i Europa, som enda kontinent, minska något.

En global trend är att ökningstakten saktar in och att det föds allt färre barn per kvinna i en majoritet av världens länder.[1] I ett längre historiskt perspektiv visar forskningen att detta sker när fler barn överlever till vuxen ålder, och när de inte längre nödvändigtvis behövs som arbetskraft för familjens försörjning. Kopplingar görs också till kvinnors utbildningsnivå och deltagande i arbetslivet, samt tillgången till preventivmedel och familjeplanering. Den sammantagna effekten är en global minskning i barnafödande sedan mitten av 1900-talet.

En global trend är att ökningstakten saktar in och att det föds allt färre barn per kvinna i en majoritet av världens länder.

I Japan har födelsetalen sjunkit kraftigt och befolkningen i landet förväntas sjunka med 38 miljoner fram till 2070. Den japanska regeringen anser att befolkningskurvan måste vändas inom detta årtionde och investerar därför stora resurser i nya initiativ för att få upp födelsetalen.[2] Situationen i Europa har inte nått samma krisnivåer som i Japan men andra nordiska länder har i närtid sett kraftiga nedgångar i födelsetalen före pandemin, en trend som nu även visat sig i Sverige.

Förändrad demografi och åldrande befolkningar får konsekvenser på offentlig ekonomi

Samtidigt som kvinnor föder färre barn, lever människor längre i alla världsdelar. Vid 1990-talets mitt kunde nyfödda globalt i genomsnitt förväntas leva tills de blev 65 år, idag har snittet ökat till över 70 år och 2035 kan nyfödda se fram emot att leva i genomsnitt 75 år. Förklaringen är ett ökat välstånd och en förbättrad hälsosituation i de flesta delar av världen. Förändringen har de senaste 20 åren varit särskilt tydlig i Afrika, där barnadödligheten har minskat mer än på någon annan kontinent sedan millennieskiftet.[3]

Samlat sett innebär utvecklingen att världens befolkning blir allt äldre. Den här utvecklingen är kanske främst synlig i Europa, Nordamerika och delar av Asien. Bland länder med högst medelålder finns Japan, Tyskland och Italien, där mellan en femtedel och en dryg fjärdedel av befolkningen i dag är äldre än 65 år. Andelen förväntas växa till nära en tredjedel fram till 2035, med potentiellt sett stora utmaningar för välfärd och tillväxt som följd. Bland världens rika länder är Japan återigen ett illustrativt exempel på utmaningarna som en förändrad demografi medför när det kommer till att finansiera välfärden. Japanska myndigheter utforskar lösningar som ofta innebär ökade kostnader eller högre skatter för att kunna säkra välfärdssystemen. Den demografiska trenden i Japan riskerar också att förvärra inkomstgapet mellan yngre och äldre i landet där äldre generationer redan idag är rikare än yngre generationer, som också kommer att bära kostnaderna för välfärdssystemet framöver.[4]

Utmaningarna förväntas också bli stora i medelinkomstländer som Kina och Thailand, som åldras mycket snabbt och därför riskerar att bli ”gamla innan de hinner bli rika”. Det handlar bland annat om att äldre har ett större behov av vård och omsorg, vilket ökar trycket på och kostnaderna för länders hälso- och sjukvård. Samtidigt krävs fungerande pensionssystem för att trygga de äldres försörjning. Detta kan bli en särskilt stor börda för medelinkomstländer, som ofta har begränsade resurser för att möta de växande behoven. Lägre födelsetal kan dock i det korta perspektivet också innebära lägre kostnader för skolan, men i längden allt mindre åldersgrupper som kommer upp i arbetsför ålder.

En annan utmaning är att vård- och omsorgstjänster ofta är arbetskraftsintensiva vilket kan leda till arbetskraftsbrist när efterfrågan på dem ökar. Tendenser på detta syns redan i flera europeiska länder. Utvecklingen medför även sociala utmaningar med en ökad risk för ensamhet och isolering samt bristande vård och stöd för äldre människor. Även yngre generationer påverkas när de förväntas arbeta mer, och länder tvingas prioritera hårdare mellan omsorg och välfärd för äldre och satsningar på framtiden i form av forskning, utbildning och infrastrukturinvesteringar. Den nuvarande och framtida arbetskraftsbristen leder även till konkurrens bland länder, kanske främst i Europa, för att kunna attrahera utländsk arbetskraft för att tillgodose inhemska behov.

Även yngre generationer påverkas när de förväntas arbeta mer, och länder tvingas prioritera hårdare mellan omsorg och välfärd för äldre och satsningar på framtiden i form av forskning, utbildning och infrastrukturinvesteringar.

Snabb befolkningstillväxt i låginkomstländer driver på migration och urbanisering

Ett antal länder har fortsatt en stor andel unga och en hög befolkningstillväxt, vilket ger helt andra utmaningar. Ett flertal av dessa finns i Afrika söder om Sahara, där barn under 15 år utgör mer än halva befolkningen. Att hitta försörjning och meningsfull sysselsättning åt de många unga är centrala frågor för dessa länder. I andra länder där andelen barn har minskat något, men där befolkningstillväxten fortsatt är hög, räcker inte den ekonomiska tillväxten inte alltid till för att öka välståndet per invånare. Arbetslösheten blir då kvar på höga nivåer. Det gäller bland annat en rad länder i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Libyen och Jordanien. Samtidigt innebär ett minskat barnafödande att andelen i arbetsför ålder ökar, och därmed potentialen för ökat välstånd och utveckling. Detta förutsätter att dessa länder satsar på utbildning, ökar tillgången till hälso- och sjukvård samt främjar möjligheter till anställning och arbete enligt FN.[5]

Migration av människor från låginkomstländer till höginkomstländer, framför allt i Europa och Nordamerika, ökar tillgången på arbetskraft i länder med åldrande befolkningar. Men en hög invandring av flyktingar och migranter medför även utmaningar att integrera nyanlända på arbets- och boendemarknaderna, och har visat sig spä på politiskt missnöje och spänningar i relationerna mellan länder. Migrationsflöden är även svåra att förutspå och påverkas av krig, andra politiska beslut, naturkatastrofer och ekonomiska förutsättningar.

Den globala befolkningsökningen bidrar på många håll till en fortsatt snabb urbanisering. Tydligast är detta i Afrika och delar av Asien. Mönstret i många utvecklingsländer är att människor flyttar från landsbygd till stad, och från mindre städer till större. En liknande tendens går även att urskönja i Sverige och norra Europa där det i stället handlar om att städerna och dess närområden växer medan befolkningen på landsbygden är mer eller mindre konstant.[6] Denna utveckling har emellertid saktat in under de senaste åren på grund av att invandringen har minskat och att gruppen unga som flyttar hemifrån är mindre än tidigare.

Samtidigt finns det faktorer som pekar på att flyttströmmar även rör sig i motsatt riktning bort från storstäderna.[7] Den stora generationen som är född i slutet på 80-talet och i början av 90-talet har kommit upp i familjebildande ålder och söker sig därmed till familjevänliga områden och bostäder, vilka ofta är belägna utanför städernas centrum. Under pandemiåren förstärktes trenden att flytta från storstäderna när möjligheterna till distansarbete ökade på grund av restriktioner och nya beteendemönster.

Den stora generationen som är född i slutet på 80-talet och i början av 90-talet har kommit upp i familjebildande ålder och söker sig därmed till familjevänliga områden och bostäder, vilka ofta är belägna utanför städernas centrum.

Demografisk utveckling i Sverige och Helsingborg

Sverige tillhör en grupp höginkomstländer med en något yngre befolkning, där befolkningen samtidigt åldras långsammare.[8] Befolkningen i Helsingborg väntas dessutom åldras något långsammare än i Sverige som helhet. Helsingborgarnas medelålder ligger något under riket som helhet och förväntas öka med nära ett och ett halvt år till 42,2 år fram till 2035.

Helsingborgs befolkning växte snabbt under 2010-talet och förväntas framöver växa till drygt 164 000 invånare 2035, trots bromsad tillväxttakt under pandemin. Stadens befolkningsprognos pekar på en fortsatt låg tillväxttakt som efterhand ökar men som kommer att ligga på en lägre nivå än tidigare år. I perioden fram till 2035 väntas framför allt andelen äldre i befolkningen i staden att öka medan åldersgruppen i förvärvsarbetande ålder (20-64 år) väntas minska något som andel av den totala befolkningen.

Figur 2. Befolkningsökning Helsingborg 2000-2022

Den stora befolkningsökningen i Sverige under 2010-talet berodde till stor del på invandring. De största grupperna som beviljades uppehållstillstånd var asylsökande, arbetskraftsinvandrare och anhöriga. Statistiska centralbyrån (SCB) har visat att asylinvandrare efter några år i landet tenderade att söka sig till större städer med mellan 50 000 och 200 000 invånare och kommuner nära en sådan stad.[9] Om mönstret kvarstår innebär det en fortsatt nettoinflyttning i denna grupp från övriga Sverige till Helsingborg. Men utvecklingen har nu sannolikt försvagats till följd av att asylinvandringen till Sverige har minskat.

Demografin påverkar den kommunala ekonomin

Kommunernas ekonomiska situation är känslig för variationer i demografin. Det tydligaste exemplet är antalet barn och äldre som direkt kopplas till behov av skola, vård och omsorg. När andelen barn och äldre ökar så går även försörjningskvoten upp, vilket innebär att de i arbetsför ålder ska försörja fler.[10] Den snabba befolkningsökningen under 2010-talet kombinerat med en förväntning om att andelen unga och äldre i befolkningen skulle fortsätta att öka snabbt gav därmed upphov till mörka ekonomiska framtidsutsikter under slutet av årtiondet. Oron kretsade kring farhågor om att kommunernas skatteintäkter inte skulle öka tillräckligt mycket framöver för att kunna finansiera kommande utgifter associerad med den nya demografin.

En snabb minskning av flyktinginvandringen och en lägre befolkningstillväxt har förändrat förutsättningarna och utmaningarna som kommunerna måste hantera. Den långsammare ökningstakten bidrog till ljusare kommunekonomiska utsikter, och därmed bättre förutsättningar att möta de ökade välfärdskostnader som kommer av att befolkningen samtidigt växer och åldras. Det betyder inte att kommunerna inte har utmaningarna framför sig. Oron kvarstår men handlar idag främst om det offentligas förmåga att finansiera välfärden för den växande gruppen äldre.