Demografiska förändringar

Världens befolkning växer eftersom människor lever längre. Samtidigt har antalet barn som föds planat ut, vilket medför att befolkningstillväxten i världen långsamt avtar. Konsekvensen i de flesta hög- och medelinkomstländer är åldrande befolkningar och en ökande försörjningsbörda, medan många låginkomstländer fortsatt har stora och unga befolkningar.

Sammansättningen och tillväxten för Sveriges befolkning har gått in i en ny fas. Vi blir fortfarande allt fler, men inte lika snabbt som tidigare. Samtidigt har barnafödandet i Sverige sjunkit till nivåer som mer liknar andra västeuropeiska länder samtidigt som de äldre åldersgrupperna växer snabbt. En större andel äldre innebär att de svenska välfärdssystemen ska försörja allt fler framöver, utan att befolkningstillväxten i arbetsför ålder är densamma som tidigare. Lokalt i Helsingborg så fortsätter befolkningen att växa, främst på grund av inflyttning från andra delar av landet och en fortsatt invandring. Samtidigt liknar takten på befolkningstillväxten den för Sverige som helhet och kommer under en tid att fortsatt ligga på en lägre nivå än vad som var fallet under 2010-talet.

Långsammare befolkningsökning och lägre födelsetal

Världens befolkning har vuxit snabbt under de senaste årtiondena och förväntas öka till ungefär 10,3 miljarder människor i mitten på 2080-talet för att sedan falla tillbaka till ungefär 10,2 miljarder vid slutet på århundradet. Den största befolkningstillväxten förväntas i Afrika och Asien, med ökningar på upp emot 1 100 miljoner respektive 600 miljoner invånare. Under samma tidsperiod väntas befolkningen i Europa, som enda kontinent, minska något.

En global trend är att ökningstakten saktar in och att det föds allt färre barn per kvinna. I mer än hälften av världens länder ligger födelsetalen under gränsen (2,1 barn per kvinna) för att bibehålla en stabil befolkning som inte minskar. [1] I ett längre historiskt perspektiv visar forskningen att detta sker när fler barn överlever till vuxen ålder, och när de inte längre nödvändigtvis behövs som arbetskraft för familjens försörjning. Kopplingar görs också till kvinnors utbildningsnivå och deltagande i arbetslivet, samt tillgången till preventivmedel och familjeplanering. Den sammantagna effekten är en global minskning i barnafödande sedan mitten av 1900-talet.

En global trend är att ökningstakten saktar in och att det föds allt färre barn per kvinna i en majoritet av världens länder.

I Japan har födelsetalen sjunkit kraftigt och befolkningen i landet förväntas sjunka med 38 miljoner fram till 2070. Den japanska regeringen anser att befolkningskurvan måste vändas inom detta årtionde och investerar därför stora resurser i nya initiativ för att få upp födelsetalen. [2] Situationen i Europa har inte nått samma låga nivåer som i Japan men andra nordiska länder har i närtid sett kraftiga nedgångar i födelsetalen före pandemin, en trend som nu även visat sig i Sverige.

Förändrad demografi och åldrande befolkningar får konsekvenser på offentlig ekonomi

Samtidigt som kvinnor föder färre barn, lever människor längre i alla världsdelar. Vid 1990-talets mitt kunde nyfödda globalt i genomsnitt förväntas leva tills de blev 65 år, idag har snittet ökat till över 70 år och 2035 kan nyfödda se fram emot att leva i genomsnitt 75 år. Förklaringen är ett ökat välstånd och en förbättrad hälsosituation i de flesta delar av världen. Förändringen har de senaste 20 åren varit särskilt tydlig i Afrika, där barnadödligheten har minskat mer än på någon annan kontinent sedan millennieskiftet. [3]

Samlat sett innebär utvecklingen att världens befolkning blir allt äldre. Den här utvecklingen är kanske främst synlig i Europa, Nordamerika och delar av Asien. Bland länder med högst medelålder finns Japan, Tyskland och Italien, där mellan en femtedel och en dryg fjärdedel av befolkningen i dag är äldre än 65 år. Andelen förväntas växa till nära en tredjedel fram till 2035, med potentiellt sett stora utmaningar för välfärd och tillväxt som följd. På riktigt lång sikt, fram till 2080, förväntas befolkningen som är över 65 år att ha blivit större än gruppen som är under 18. [3]

Bland världens rika länder är Japan återigen ett illustrativt exempel på utmaningarna som en förändrad demografi medför. Japanska myndigheter utforskar lösningar som ofta innebär ökade kostnader eller högre skatter för att kunna säkra välfärdssystemen. Den demografiska trenden i Japan riskerar också att förvärra inkomstgapet mellan yngre och äldre i landet där äldre generationer redan idag är rikare än yngre generationer, som också kommer att vara tvingade att bära kostnaderna för välfärdssystemet framöver. [4]

Utmaningarna förväntas också bli stora i medelinkomstländer som Kina och Thailand, som åldras mycket snabbt och därför riskerar att bli ”gamla innan de hinner bli rika”. Det handlar bland annat om att äldre har ett större behov av vård och omsorg, vilket ökar trycket på och kostnaderna för länders hälso- och sjukvård. Samtidigt krävs fungerande pensionssystem för att trygga de äldres försörjning. Detta kan bli en särskilt stor börda för medelinkomstländer, som ofta har begränsade resurser för att möta de växande behoven. Lägre födelsetal kan dock i det korta perspektivet också innebära lägre kostnader för skolan, men i längden allt mindre åldersgrupper som kommer upp i arbetsför ålder.

En annan utmaning är att vård- och omsorgstjänster ofta är arbetskraftsintensiva vilket kan leda till arbetskraftsbrist när efterfrågan ökar. Tendenser på detta syns redan i flera europeiska länder. Utvecklingen medför även sociala utmaningar med en ökad risk för ensamhet och isolering samt bristande vård och stöd för äldre människor. Även yngre generationer påverkas när de förväntas arbeta mer, och länder tvingas prioritera hårdare mellan omsorg och välfärd för äldre och satsningar på framtiden i form av forskning, utbildning och infrastrukturinvesteringar. Den nuvarande och framtida arbetskraftsbristen leder även till konkurrens bland länder, kanske främst i Europa, för att kunna attrahera utländsk arbetskraft för att tillgodose inhemska behov.

Även yngre generationer påverkas när de förväntas arbeta mer, och länder tvingas prioritera hårdare mellan omsorg och välfärd för äldre och satsningar på framtiden i form av forskning, utbildning och infrastrukturinvesteringar.

Snabb befolkningstillväxt i låginkomstländer driver på migration och urbanisering

Ett antal länder har fortsatt en stor andel unga och en hög befolkningstillväxt, vilket ger helt andra utmaningar. Ett flertal av dessa finns i Afrika söder om Sahara, där barn under 15 år utgör mer än halva befolkningen. Att hitta försörjning och meningsfull sysselsättning åt de många unga är centrala frågor för dessa länder. I andra länder där andelen barn har minskat något, men där befolkningstillväxten fortsatt är hög, räcker inte den ekonomiska tillväxten inte alltid till för att öka välståndet per invånare. Arbetslösheten blir då kvar på höga nivåer. Det gäller bland annat en rad länder i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Libyen och Jordanien. Samtidigt innebär ett minskat barnafödande att andelen i arbetsför ålder ökar, och därmed potentialen för ökat välstånd och utveckling. Detta förutsätter att dessa länder satsar på utbildning, ökar tillgången till hälso- och sjukvård samt främjar möjligheter till anställning och arbete enligt FN. [5]

Migration av människor från låginkomstländer till höginkomstländer, framför allt i Europa och Nordamerika, ökar tillgången på arbetskraft i länder med åldrande befolkningar. Men en hög invandring av flyktingar och migranter medför även utmaningar att integrera nyanlända på arbets- och boendemarknaderna, och har visat sig spä på politiskt missnöje och spänningar i relationerna mellan länder. Migrationsflöden är även svåra att förutspå och påverkas av krig, andra politiska beslut, naturkatastrofer och ekonomiska förutsättningar.

Den globala befolkningsökningen bidrar på många håll till en fortsatt snabb urbanisering. Tydligast är detta i Afrika och delar av Asien. Mönstret i många utvecklingsländer är att människor flyttar från landsbygd till stad, och från mindre städer till större. En liknande tendens går även att urskönja i Sverige och norra Europa där det i stället handlar om att städerna och dess närområden växer medan befolkningen på landsbygden är mer eller mindre konstant. [6] Denna utveckling har emellertid saktat in under de senaste åren på grund av att invandringen har minskat och att gruppen unga som flyttar hemifrån är mindre än tidigare.

Samtidigt finns det faktorer som pekar på att flyttströmmar även rör sig i motsatt riktning bort från storstäderna. [7] Den stora generationen som är född i slutet på 80-talet och i början av 90-talet har kommit upp i familjebildande ålder och söker sig därmed till familjevänliga områden och bostäder, vilka ofta är belägna utanför städernas centrum. Under pandemiåren förstärktes trenden att flytta från storstäderna när möjligheterna till distansarbete ökade på grund av restriktioner och nya beteendemönster.

Den stora generationen som är född i slutet på 80-talet och i början av 90-talet har kommit upp i familjebildande ålder och söker sig därmed till familjevänliga områden och bostäder, vilka ofta är belägna utanför städernas centrum.

Demografisk utveckling i Sverige och Helsingborg

Sverige hade under många år högre födelsetal än våra grannländer, både i Norden och Europa. Tillsammans med en relativt hög invandring under 2010-talet resulterade det i att Sverige idag tillhör en grupp höginkomstländer med en något yngre befolkning jämfört med många andra jämförbara länder. [8] Idag har Sveriges födelsetal sjunkit och ligger mycket närmare andra nordiska och europeiska länder, samtidigt som nettoinvandringen också är lägre än vad den var under 2010-talet. Kombinationen av lägre födelsetal tillsammans med en lägre nettoinvandring innebär att Sveriges befolkningstillväxt också har varit långsammare under de senaste åren än vad den var under det föregående decenniet. Lokalt i Helsingborg väntas befolkningen åldras något långsammare än i Sverige som helhet, till viss del beroende på Helsingborgs position som en större stad dit många yngre flyttar.

Trots en något lägre tillväxttakt förväntas Helsingborgs befolkning framöver att växa till drygt 160 000 invånare 2035. Stadens befolkningsprognos pekar på en fortsatt låg tillväxttakt som efterhand ökar men som kommer att ligga på en lägre nivå än under föregående tioårsperiod. I perioden fram till 2035 väntas framför allt andelen äldre i befolkningen i staden att öka medan åldersgruppen i förvärvsarbetande ålder (20-64 år) väntas minska något som andel av den totala befolkningen.

Källa: SCB 2025

Källa: SCB 2025

Den stora befolkningsökningen i Sverige under 2010-talet berodde till stor del på invandring. De största grupperna som beviljades uppehållstillstånd var asylsökande, arbetskraftsinvandrare och anhöriga. Statistiska centralbyrån (SCB) har visat att asylinvandrare efter några år i landet tenderade att söka sig till större städer och kommuner nära en sådan stad. [9] Om mönstret kvarstår innebär det en fortsatt nettoinflyttning i denna grupp från övriga Sverige till Helsingborg. Men utvecklingen har nu sannolikt försvagats till följd av att asylinvandringen till Sverige har minskat.

Demografin påverkar den kommunala ekonomin

Kommunernas ekonomiska situation är känslig för variationer i demografin. De ekonomiska förutsättningarna har skiftat under det senaste decenniet. 2010-talet innebar en snabb befolkningstillväxt, främst på grund av en positiv nettoinvandring och ett relativt högt barnafödande i landet. Prognoserna för kommunernas ekonomi pekade då på att allt fler skulle behöva försörjas genom våra gemensamma välfärdssystem. Idag har utmaningen delvis ändrat karaktär då den demografiska utvecklingen är en annan. Både Sverige och Helsingborg förväntas ha en långsammare befolkningstillväxt präglat av lägre barnafödande och lägre nettoinvandring de kommande åren. På kort sikt innebär detta att de demografiskt offentliga utgifterna inte ökar lika kraftigt som tidigare prognoser pekat på. På lite längre sikt blir dock Sveriges befolkning äldre och gruppen äldre kommer att öka kraftigt.

När antalet och andelen äldre ökar så kommer även försörjningskvoten att stiga över tid, vilket innebär att de i arbetsför ålder ska försörja fler. [10] Den långsammare ökningstakten i befolkningen bidrar till ljusare kommunekonomiska utsikter och bättre förutsättningar att möta de ökade välfärdskostnader som kommer av att befolkningen växer och åldras. Det betyder inte att kommunerna inte har utmaningarna framför sig. Oron kvarstår men handlar idag främst om det offentligas förmåga att finansiera välfärden för den växande gruppen äldre.