Globalisering

Globaliseringen har varit en avgörande drivkraft för välståndsökningen i världen under de senaste årtiondena. Den har bidragit till att miljontals människor lyckats ta sig ur den djupaste fattigdomen, samtidigt som den har gynnat företag och länder i den rika delen av världen. Men globaliseringen har också bidragit till en växande osäkerhet om framtiden, där utvecklingen ibland kan uppfattas som ett hot mot de egna livsvillkoren. Det har bidragit till en motreaktion som förstärks av polariserande budskap på sociala medier. Globaliseringen utmanas också av de ökade säkerhetspolitiska spänningarna i spåren av krigen i Ukraina och mellanöstern. Flera av globaliseringens drivkrafter ser emellertid ut att bestå även om förutsättningarna har förändrats med tiden.

Globaliseringen innebär en ökad global sammankoppling och ökat ömsesidigt beroende. Helsingborg kopplas närmare omvärlden och världen kommer närmare Helsingborg. Stadens befolkning blir alltmer heterogen och vad som efterfrågas av kommunen förändras. Samtidigt som det lokala näringslivet fått nya export- och affärsmöjligheter, utsätts det för större konkurrens och krav.

Vad menas med globalisering?

Globaliseringen är en global trend som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den springer ur de tekniska och sociala landvinningar som successivt möjliggjort allt närmare mänskliga kontakter på tvärs av länder och kontinenter. I det långa perspektivet har utvecklingen varit entydig även om vägen kantats av perioder med bakslag och tillfälligt ökad isolering från omvärlden.

Som fenomen har globaliseringen diskuterats intensivt i flera årtionden och bilden av den har förändrats med tiden. På 1990-talet handlade globaliseringsdebatten till stor del om handel, kapitalflöden och investeringar. Förespråkarna pekade på att alla skulle vinna på ökad samhandel, utifrån både historiska erfarenheter och ekonomisk teori. Argumenten fick stort genomslag efter murens fall när länderna i Östeuropa skulle integreras i världsekonomin och ekonomisk utveckling ansågs gå hand i hand med fred, frihet och demokrati. Kritikerna menade å sin sida att globaliseringen mest gynnade de multinationella företagen, på bekostnad av både arbetarna i väst och de fattiga i resten av världen.

Efter årtusendeskiftet gled fokus över mot den snabba utvecklingen i Kina och andra tillväxtmarknader, som sammanföll med Kinas medlemskap i världshandelsorganisationen WTO 2001. Samtidigt accelererade utflyttningen av arbetsplatser och industriproduktion från Europa och USA till låglöneländer i framför allt Asien. Det visade sig snart att både kritiker och förespråkare av globaliseringen delvis hade fått rätt: lönerna steg snabbt i framför allt Kina, och miljontals människor lämnade fattigdomen.[1] Många konsumtionsvaror i västvärlden blev väsentligt billigare, vilket i sin tur pressade ner inflationen och gjorde det billigare att låna pengar. Men utflyttningen av arbetsplatser bidrog till ökade inkomstskillnader och låga reallöneökningar bland medelinkomsttagare i stora delar av västvärlden.[2]

Spridning av information, kunskap och produktion

Utflyttningen av industriproduktion från västvärlden bidrog till en ökad arbetsdelning mellan länder, regioner och världsdelar. Den förstärktes och förändrades sedan i takt med att de globala försörjningskedjorna blev längre och mer uppdelade. Ett stopp i produktionen i en specialiserad fabrik i en del av världen kunde på kort tid begränsa tillgången på varor på andra sidan jordklotet. Samtidigt kom varuproduktionen i allt högre grad att förlita sig på just-in-time, ett mer lönsamt och närmast lagerlöst produktionssystem med mycket kort väg från beställning till leverans. Förutsättningen för att detta ska fungera är snabba, tillförlitliga och billiga transporter.

Uppmärksamhet riktades också mot att utvecklingen och spridningen av internet och annan informationsteknologi hade blivit en central drivkraft i globaliseringen. Det möjliggjorde snabbare och enklare kommunikation mellan världsdelarna, vilket var en förutsättning för utflyttningen av industriproduktion till alltmer specialiserade producenter världen över.[3] Dessutom blev enorma mängder kunskap och information på kort tid tillgänglig utanför den rika delen av världen. Detta öppnade upp för en rekordsnabb spridning av nya idéer, teknologier och produktionsmetoder, något som i sin tur accelererade den ekonomiska tillväxten i många utvecklingsländer.

Något annat som diskuterades var hur den växande kommunikationen och handeln på tvärs av nationsgränser även bidrog till en kulturell globalisering. Den blev framför allt tydlig bland unga och i större städer där kontakterna med omvärlden var störst. Det handlade bland annat om en ökad spridning av populärkultur genom TV-serier, filmer och musik. Dessutom fick utbredningen av globala varumärken och produkter en betydande roll i denna process. Tillsammans kom det att påverka konsumtionsmönster och livsstilar i stora delar av världen. I gengäld skedde ofta anpassningar i vad som spreds och fick fäste i olika länder utifrån lokala sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningar, så kallad ”glokalisering”.

Ekonomisk ”hyperglobalisering” tar slut

Globaliseringen saktade sedan in på flera sätt under 2010-talet och en del ekonomer gav då uttryck för att åren med ”hyperglobalisering” nått sitt slut. Under många år ökade exempelvis handeln med varor mellan länder ungefär dubbelt så snabbt som den ekonomiska tillväxten i världen. Förhållandet bröts under finanskrisen och har sedan aldrig återhämtat sig.[4]

Inbromsningen kopplades bland annat till omställningen mot en mer konsumtionsledd ekonomi i Kina och andra tillväxtländer, med stigande löner och minskad skillnad i tillverkningskostnader i industrin gentemot rika länder i Nordamerika och Europa. Här syntes också tecken på en begynnande regionalisering i storföretagens tillverkning, som dels handlar om att produktionen läggs så nära slutkonsumenterna som möjligt när skillnader i produktionskostnader minskar, och dels att det finns synergieffekter att hämta av att förlägga utveckling och produktion i närheten av varandra.[5]

Vidare framfördes tankar om att den ökande automatiseringen och robotiseringen inom industrin skulle komma att minska efterfrågan på lågavlönad arbetskraft och därmed behovet av långa globala försörjningskedjor. Vissa ekonomer menade att detta skulle göra det svårt för fattigare länder i till exempel Afrika att följa Kinas väg mot utveckling och välstånd genom exportdriven tillväxt baserad på billig arbetskraft.[6]

Växande politiskt missnöje

Under 2010-talet skedde även ett skifte i globaliseringsdebatten, där fokus flyttade till de obalanser och den polarisering utvecklingen hade medfört.[7] Det handlade bland annat om ett växande politiskt missnöje i många länder i västvärlden som fick sin näring i rädslan för nya terrordåd, en ökad osäkerhet om framtiden bland globaliseringens förlorare, och i frustration över det politiska ledarskapet under finanskrisen och senare flyktingkrisen. Utvecklingen bidrog till ett ökat motstånd mot frihandel, fria kapitalrörelser och internationell migration, vilka varit centrala drivkrafter för globaliseringen. Missnöjet underminerade de politiska samarbetsrelationerna mellan länderna och satte utvecklingen mot en fortsatt globalisering under press.

Dessutom pågick en närmast kulturell motreaktion i delar av befolkningen i Europa och Nordamerika, framför allt bland äldre män med kortare utbildning.[8] Dessa kände i många fall inte igen sig i de individorienterade och kosmopolitiska värderingar som utgjorde normen bland den högutbildade och urbana klassen i de större städerna. Globaliseringen uppfattas som ett växande hot mot deras självbild och sätt att leva. Valet av Donald Trump till president och folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU 2016 är exempel på effekter av detta.

Missnöjet gjorde samtidigt människor mindre benägna att ta till sig information som inte överensstämde med deras verklighetsbild. Utvecklingen förstärktes av att mycket av samhällsdebatten flyttade över till sociala medier, där algoritmer styrde användarna mot innehåll som generade starka känslor för att maximera trafiken på plattformarna. Detta bidrog till att förstärka ilskan mot grupper och intressen som sågs som ett hot mot den egna livsstilen eller världsbilden. Resultatet blev i förlängningen en minskad social tillit, försvagade samhällsinstitutioner och en mer splittrad verklighetsuppfattning bland befolkningen i många demokratier.[9]

Avglobalisering eller bara förändrade förutsättningar?

I takt med att spänningarna inom och mellan länder har ökat har även många av de mellanstatliga samarbeten, internationella avtal och globala institutioner som understött globaliseringen försvagats. Det blev särskilt tydligt under Coronapandemin. Exempel på detta är hur den nordiska passunionen urholkats sedan flyktingkrisen 2015 för att sedan nästan helt sättas ur spel under delar av 2020 och 2021, samt hur FN, WTO och Världshälsoorganisationen försvagats av den ökade misstron mellan USA och Kina. Utvecklingen sattes på sin spets under början av pandemin när gränser stängdes och leveranser av allt ifrån sjukvårdsmateriel och mediciner till insatsvaror i industrin på kort tid ströps utan närmare internationell koordinering.

En del bedömare menar att det nu sker en ”avglobalisering” och att trenden kan komma att tillta under kommande år.[10] Argumentet understryks av hur sårbara de globala försörjningskedjorna visade sig vara under pandemin, och hur de sedan åter satts under förnyad press efter Rysslands invasion av Ukraina. Det senare har även accelererat de säkerhetspolitiska spänningarna globalt, vilket underminerar förutsättningarna för öppenhet och samarbete i stora delar av världen. Det har fått en del bedömare att tala om att vi rör oss mot ett nytt kallt krig mellan västvärlden å ena sidan och Ryssland och Kina å den andra.[11]

Bilden är emellertid inte entydig. Trots fortsatta gnidningar går det att argumentera för att samarbetsklimatet i delar av världen har förbättrats på vissa områden. Till exempel har det försvarspolitiska samarbetet mellan Natos 30 medlemmar stärkts som en reaktion på kriget i Ukraina. På sikt skulle utvecklingen kunna leda till en mer uppdelad men fortsatt globaliserad värld, där samarbete fortsätter att fördjupas inom separata sfärer men där utbytet mellan blocken minskar eller stagnerar.

Det finns vidare goda skäl för att tro att mycket av den produktions- och leveransmodell som är baserad på just-in-time och globala försörjningskedjor till stor del kommer att överleva även om incitamenten för och kraven på minskad sårbarhet redan har bidragit till förändringar. Annat som pekar mot fortsatt globalisering är att den digitala kommunikationen mellan länder och världsdelar fortsätter att accelerera. Samtidigt finns inga tecken på att den teknikutveckling som ökar möjligheterna att kommunicera samt att transportera människor, varor och tjänster skulle komma att avta.

Tyngdpunkten i världen förskjuts

Globaliseringen har inte bara bidragit till en minskad fattigdom globalt, utan också förskjutit den ekonomiska och politiska tyngdpunkten i världen bort från Europa och Nordamerika. På några få årtionden har tidigare fattiga och marginaliserade länder som Kina och Indien seglat upp som ekonomiska stormakter. Minskade relativa skillnader gentemot västvärlden har även fått en lång rad andra tillväxtländer att flytta fram sina positioner. Det avspeglas till exempel i att centrum för världshandeln inte längre kretsar runt USA och EU utan har sin tyngdpunkt i Asien med Kina i centrum.

Utvecklingen har gett upphov till en förändrad maktbalans på den världspolitiska scenen som utnyttjas av auktoritära regimer och politiska rörelser i strävan att öka sin legitimitet och sitt inflytande på västvärldens bekostnad. Vissa länder, däribland Nordkorea och Iran, utnyttjar hotet om kärnvapen medan andra, såsom Saudiarabien och Ryssland använder västvärldens beroende av fossila energikällor som påtryckningsmedel för att uppnå olika mål. Det syns även i Kinas ökade användning av hot och repressalier mot länder, organisationer och individer som kritiserar regimen eller bara försöker skydda sina egna intressen. Exempel på detta är Kinas reaktioner på Sveriges kritik av kidnappningen och fängslandet av den svenske bokförläggaren Gui Minhai och mot beslutet att utestänga Huawei från utbyggnaden av det svenska 5G-nätet.

Västvärldens minskande inflytande visar sig också i diskussioner om kultur, livsåskådning, värderingar och verklighetsuppfattningar. Motståndet har ökat mot värderingar som vissa länder och grupper uppfattar som synonymt med en västerländsk verklighetsuppfattning. Under hösten 2015 valde exempelvis FN att stryka homosexuellas rättigheter från organisationens globala utvecklingsmål efter påstötningar från Saudiarabien.[12] Vidare har västvärldens kulturella dominans och mjuka makt delvis kommit att utmanas. Till exempel hålls stora internationella sportevenemang allt oftare i länder utanför Europa och Nordamerika. På motsvarande vis har länder som Indien och Sydkorea byggt upp film- och musikindustrier som har fått global räckvidd.

Globaliseringens påverkan nationellt och lokalt

Som ett litet exportberoende land har globaliseringen ett avgörande inflytande på den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det visar sig bland annat i den kraftiga ökningen av den gränsöverskridande handeln och i direktinvesteringarna till och från utlandet sedan 1970-talet.

Sverige tillhör på flera sätt globaliseringens vinnare. En betydande faktor är att det svenska näringslivet har blivit alltmer konkurrensutsatt från utlandet. Det innebär att företagen löpande har tvingats öka värdet av medarbetarnas arbete genom rationaliseringar, produktutveckling och innovation för att överleva på den globala marknaden. Detta har skapat fler högavlönade arbeten i kunskapsintensiva delar av tjänstesektorn och industrin. Samtidigt har globaliseringen tvingat företag med låg konkurrenskraft att dra ner på verksamheten, vilket har frigjort arbetskraft till nytta för andra mer produktiva delar av näringslivet. De stora exportföretagen har i flera fall haft en mycket stor värdetillväxt de senaste årtiondena.

En lokal effekt av globalisering är att antalet anställda inom industrin har minskat under de senaste årtiondena. Till gengäld har antalet utländska företag med verksamhet i Helsingborg vuxit kraftigt. Globaliseringen och den ökade rörligheten mellan länder har bidragit till att antalet i arbetsför ålder ökat, vilket lokalt till exempel gett utslag i fler internationella studenter på Campus Helsingborg och fler utländska anställda bland Helsingborgs företag. Inflyttningen av personer från Indien har varit den största från utlandet till Helsingborg under senare år och hänger till stor del ihop med ett behov av ingenjörer och IT-kompetens hos större arbetsgivare i Helsingborg.

Referenser

[1] UN 2008. The Millennium Development Goals Report 2008. New York
[2] World Bank 2013. Global Income Distribution. From the Fall of the Berlin Wall to the Great Recession.
[3] WTO 2011. Trade patterns and global value chains in East Asia
[4] WTO 2019. World Trade Statistical Review
[5] Financial Times, 30 september 2015. World Trade Organisation slashes forecast for global commerce.
[6] Rodrik Dani, 8 februari 2021. Poor Countries’ Technology Dilemma i Project Syndicate
[7] Jfr bl a Paul Krugman, Nouriel Roubini och Thomas Piketty
[8] Inglehart F Ronald, Norris Pippa 2016. Trump, Brexit, and the Rise of Populism: Economic Have-Nots and Cultural Backlash. Harvard Kennedy School.
[9] Haidt Jonathan, 28 juli 2022. Yes, Social Media Really is Undermining Democracy i The Atlantic.
[10] jfr Moyo Dambisa, 28 augusti 2020. The Post-Pandemic Economy’s Barriers to Growth
[11] jfr Roubini Nouriel, 24 november 2023. Our Megathreatened Age i Project Syndicate.
[12] Independent, 29 september 2015. Saudi Arabia insists UN keeps LGBT rights out of its development goals

Figurer

Figur 1 – Källa: SCB 2022
Figur 2 – Källa: SCB 2022

Föregående megatrendNästa megatrend